Jag var väl ingen ängel

Den här kvällen är lite utav hopplös. Jag mår väl ganska bra, men mina minnen är jobbiga idag, de har sugit sig fast som iglar. K och jag skulle fikat i onsdags, men så givetvis spelade han sin fotbollsmatch istället (begärde inget annat heller, men han sa vi kunde fika iaf å sen ringer samma dag att de "tvingat" honom. Det är inte rättvist! Jag vill få veta varför han spelade det spelet han gjorde och varför han var så stolt över mig hela tiden sen bara hände någonting. Jag måste faktiskt få svar på frågor för att gå vidare, på riktigt. De flesta dagar nu tänker jag inte så mycket på alla månader vi hade ihop, men ändå kommer stunder som dessa.
Farrmor tror och hoppas det blir vi igen, det tvivlar jag på, men i alla fall. Jag saknar hur han höll om mig, strök mig över håret och sa "min fina flicka ska inte vara ledsen". Jag saknar alla tusen gånger vi bastade, speciellt i Åseda ute i stugan. Sen saknar jag våra filkmkvällar, tjafs om vem som skulle laga mat och handla. Glömmer inte kommentaren "Här uppe ska bli övervåning, där kan våra barn leka sen om du står ut med mig så länge", i första taget. Sen hur han gav mig tips inför mitt bokskrivande och sa hur jag kunde göra och sa att "vi kommer bli rika på det här gumman". Eller i början när vi tömde två vinare, gick ut och åt och sen gick fulla på bion åh vad det kliade i fingrarna på oss...
Finns ju massor att skriva, saknar K&A också. Jag vet att jag är en människa som saknar FÖR mycket, men ibland så ska man väl sakna. Nu har jag skrivit om det och det känns lite bättre lite lättare att släppa det.
Finns så mycket jag kunde gjort annorlunda, men varför pratade han aldrig med mig? Och om allt nu var ett spel så vill jag veta Varför? Kan någon förklara? "Älskling, du förtjänar en nominering för rollen du spelade".
Inatt ska jag jobba igen skriver nog då med.